magistra.blogg.se

Nu har det gått snart 3 månader sen operationen och nu börjar nog allt bli verkligt för mig. Vad fasen det är jag har gjort och vad det egentligen har gått igenom. Den där glädjekänslan att jag faktiskt kommer att överleva börjar blekna nu. Jag är såklart fortfarande såklart förbaskat glad att det hittades i tid så jag slapp strålning och cellgifter och att jag kommer att överleva. Såklart! Men det som mer och mer har börjat ta över mina tankar är sorgen att jag aldrig kommer att kunna få barn. Nått som alltid har varit min största önskan. Det är jobbigt, så jävla jobbigt att dom känslorna har börjat komma nu, men det var ju väntat. Trodde bara det skulle ta längre tid än bara nån månad. Jag försöker vara stark men jag vet inte hur mer jag orkar innan jag bryter ihop fullständigt. Det är så jäkla skönt att ha jobbet och vännerna att fokusera på så jag inte tänker så mycket. Det är det som håller mig uppe. Det är när jag är ensam med mina tankar och känslor som det barkar fullständigt...

Annars så har jag börjat tänka mer på mig själv. Vad jag behöver och vad jag vill. Har börjat se till att personer som tar så mycket energi försvinner ur mitt liv och personer som ger mig energi och som jag mår bra av börja bli en större del av mitt liv. Göra det jag mår bra av och skita i vad andra tycker och tänker. Har äntligen efter alla år börjat bli mer egoistisk och inte alltid finnas där för alla bara för att dom behöver det, det är dags att folk visar sitt rätta jag och finnas där för mig när jag behöver det.
Har insett att när man verkligen behöver någon så är det då vänner och "vänner" visar sitt rätta ansikte. Jag vet vilka jag har mitt liv och som har visat vem kan jag lita på och inte. Dom personerna vet såklart vilka ni är och jag älskar er och är så tacksam att ni finns i mitt liv. Utan er skulle jag aldrig ens orka stå på benen.

All kärlek <3